Intervju: Ian Person

Ian Person som tidigare varit låtskrivare och gitarrist i bland annat The Soundtrack of Our Lives och är en av Göteborgs största rockpersonligheter har släppt sitt debutalbum Exit: Highway of light. Vi fullkomligt älskar det här och det är utan tvekan ett av de bästa svenska album vi får lyssna till i år. Vi fick en pratstund med Ian för att få veta lite mer om albumet och vad han har på gång framöver. Hugg in!

Hur är läget med dig?

Jodå, det är ganska bra.

Vad har du för dig just nu?

Vårdar min ömma tumme som jag råkade skära mig i med en mattkniv, så jag fick sy några stygn tidigare idag. Men det är sånt som händer.

Det var därför du sa att det bara var ganska bra då, hoppas tummen läker snart då!

Du släpper snart ditt första soloalbum! Kan du berätta lite om hur arbetet med det sett ut?

Det har varit otroligt varierande. Jag började spela in med Dan Alsterberg redan 2012, vi hade lyssnat på lite demos och han har ju varit ljudtekniker för Soundtrack. Då var det på upphällningen med bandet och vi visste inte om det skulle komma någon ny skiva och så men vi började spela in och så fick vi se vad som hände. Men då var det mer som en traditionell inspelning med band i studion, och så gjorde vi det lite fram och tillbaka. Sedan blev det en till Soundtrack-skiva och vi åkte på turné och han jobbade ju mycket med annat också. Jag började senare prata med Per Stålberg på Welfare och de tyckte att vi kunde jobba ihop. Då spelade jag in lite nya låtar där.

Under hur lång tid har du samlat på dig de låtar som finns med på albumet?

Vi var många låtskrivare i Soundtrack så de låtar jag sparat var inte menade till bandet från början. Det var en del tid också mellan våra album och jag var i min skivarlya och har gjort lite filmmusik och reklamlåtar och så där. Men de låtar som jag gjorde hos Per har jag väl gjort de senaste året. Det blev en nystart i hjärnan och de hade en tanke om hur det kunde låta. Så det är lite blandat.

Hur ser det ut när du sitter och skriver låtar?

Jag sitter ofta med en gitarr och hittar en idé och så filmar jag av den, jag är så glömsk. Sedan tar jag med dem till studion och så skriver de ofta sig själva många gånger så tillvida att jag har 3 delar. Textförfattandet är det som tar längst tid. Jag brukar slänga in några ord så jag inte ska sitta och svamla. Försöker arra upp så mycket det går om det nu ska vara stråkar, körer, piano och så.

När du skriver till dig själv, är det någon skillnad i hur du klär låtarna?

Nej, egentligen inte. Ibland har man väldigt mycket tid och det är lätt att det blir överproducerat men jag har försökt att få det lite mer avskalat. Jag har tänkt att jag ska ha det lite enklare och försöker få till ett samarbete med dem jag arbetat med så de får tycka till.

Den stora skillnaden är väl att jag måste skriva färdigt alla texter själv. Samtidigt var det enklare när man var fler som kunde göra saker. Det har varit kul och kanske nödvändigt att göra det på det här sättet också. Det har varit mycket tidigare att man behövt jämka och hit och dit och fram och tillbaka. Så här blev det när jag gjorde det själv, tänker jag. Men jag har ju inte mixat själv exempelvis. Även andra har haft åsikter om arr och så vidare så helt själv har jag ju inte varit. Den stora skillnaden faktiskt är också att ”när vet man när det är bra?” ”När duger gitarrpålägget och sången?” Så då är det bra att ha kunnat bolla med andra.

Hur skulle du själv beskriva skivan?

Genremässigt kan man väl säga att det påminner lite om My Morning Jacket och The War On Drugs lite grann. Sen är det andra influenser som jag inte tänkt på själv som både Dan och Olle pratat om, som The Afghan Whigs och Dinosaur Jr. exempelvis. Kanske inte lika stökigt då som Dinosaur Jr men de gillar jag som fan, så kanske har jag plockat fram influenser där i det undermedvetna. Man jag försöker göra en tidlös resa samtidigt som man inte vill att det ska låta retro heller rakt igenom. Det är en fin balans det där.

Är det någon låt som betyder extra mycket för dig?

De har väl lite olika betydelser tror jag. De sitter väl ihop på något sätt. Det är en resa från något gammalt till något nytt någonstans tänker jag. Jag hade ingen röd tråd i huvudet när jag skrev dem men har väl haft tanken att det ska vara en positiv känsla i slutändan. Men det är svårt att säga att någon låt skulle betyda mer.

Ibland när jag intervjuar artister så är det någon speciell historia kring den sista låten som skrev/spelades in. Var det så för dig?

Hm, hm… Jag sitter och hummar och låter som en gammal gubbe, haha! Det var lite kul med låten Nocturnal Loveaffair, det var den sista vi spelade in faktiskt. Den är äldre den låten och Olle hade en idé om att jag skulle spela gitarr och sjunga och göra allt på en gång för att få någon slags The Replacements-demo känsla när vi spelade in. Och så hittade jag den här låten som lät nästan melodifestival eftersom den hade fantastiskt mycket arr, stråkar och körer. Så då körde vi den bara rätt upp och ner. Jag sjunger till och med lite fel när jag inte kom ihåg texten, men han tyckte att det var ok och att det skulle vara så. Det blev väldigt fint tycker jag. Det blir vad det blir men det blev riktigt schysst. Och det behövdes, skivan är rätt fläskig känns det som och det var fint att den blev lite avskalat.

Kommer albumet på vinyl?

Ja, det kommer det att göra!

Vi vill se dig spela, har du några datum inbokade i Göteborg?

Det är lite på gång men jag vill spela nånstans när jag släpper skivan. (Ian spelar och signerar skivan på Bengans på fredag, en länk till evenemanget hittar du här.)

Jag har en jätterolig spelning på Bohus Malmön 1 augusti tillsammans med Slowgold. Det är ett gammalt stenbrott och en otroligt häftig miljö. Så vill man kombinera sol och bad med bra musik så är det här ett ypperligt tillfälle. Vi får se vad det blir men till hösten blir det förhoppningsvis mer av den varan.

Vad har du annars för planer?

Jag är med i ett annat band som heter Pablo Matisse tillsammans med Per Stålberg och två andra killar och vi släpper snart en EP och spelar sedan på Liseberg. Det är traditionell amerikansk hardcore.

Sedan har jag och Kalle från Soundtrack skrivit filmmusik till en helt fantastisk film som heter Eternal Road, en finsk rulle, som handlar om när amerikaner, kanadensare, finnar och svenskar åkte till bygden i Sovjetunionen där de blev inbjudna till att jobba i collective farms. Dessa platser blev amerikaniserade och baseboll, jazz och blues blev stort. Men det är en politisk thriller. Det var mitten av 20-talet när detta hände och det var något jag inte hört om tidigare. Det är en jätteproduktion så det känns väldigt kul.

Lyssna här!

Följ Ian Persson på Facebook för att hålla dig uppdaterad!

Inläggsförfattare: soundofhisingen.se

Sound of Hisingen tipsar om nya och redan etablerade artister och band. Tipsa oss gärna! soundofhisingen@gmail.com